Ljuset i mörkret

Negativitet är som mörker. Vad är egentligen mörker?
Om du ser på mörkret kommer du att märka att det inte är något alls.
Det är frånvaron av något.
Du kan slå på ljuset så försvinner mörkret.

Men till exempel ljuset från solen, kan inte göra sig av med det negativa.
Det kan göra sig av med mörkret men inte det negativa.

Så vilket ljus ska du slå på för att göra dig av med det negativa på samma sätt som ljuset från solen tar bort mörkret? Ljuset av beslutsamhet, av sanning och av vilja. Ditt inre ljus.

Kämpa inte emot mörkret. Var inte bekymrad för det ens. Slå på ljuset så försvinner mörkret. Vrid upp ljuset av beslutsamhet. Negativiteten försvinner.

Nu kanske du säger: "det låter härligt". Det låter för härligt ut. Men det är något helt äkta.

Vänlighet, kanske...

Jag har en bra personlighet. Det är något jag är stolt över och som jag faktiskt har ansträngt mig för att utveckla. Mina föräldrar fostrade mig till att vara ödmjuk och vänlig. Detta är något som jag försöker att ständigt påpminna mig själv om. Jag är stolt över den person jag är även om det natuligtvis finns saker jag skulle vilja ändra hos mig. Jag är även stolt över att jag är en bra lyssnare och ibland kan komma med stöd och råd till människor i min närhet. Vikten av att ha någon som du känner du kan prata med när du behöver det är så otroligt stor och att kunna fylla den rollen är priviligerat.

Fast egentligen är jag inget mer än en helt vanlig människa. Jag har mina fel och brister men jag försöker att inte låta dom ta överhand. När jag träffar någon så försöker jag att sätta mig in i deras situation och se världen från deras ögon. Ibland lyckas jag men inte alltid.

Tyvärr så utnyttjas denna vänlighet ibland. Jag har människor som bara tar och tar. Som inte inser att när jag ger dom av min tid så ger jag även lite av mig själv. Vänlighet uppskattas tyvärr inte i dagens värld. Fin personlighet är inget man vill ha. Det gäller att lyckas, att vara den som tar för sig genom att köra över andra. Det är inte attraktivt med en person som strävar efter att vara ödmjuk och finnas där för andra.

Kommer jag då att sluta sträva efter att vara vänlig. Nej, för jag tror på en värld där människor faktiskt bryr sig om varandra. Där man slipper sitta ensam utan att ha några vänner.
Om det då innefattar att jag kommer bli utnyttjad så är det faktiskt värt det. Någon får väl ialla fall ut något positivt av det.

Jobbigt

Egentligen gillar jag inte att skriva om negativa saker här på bloggen. Människor läser och tolkar på olika sätt, saker tas ur sina sammanhang och får andra betydelser än vad de egentligen har. Dock är faktumet att jag går igenom en jobbig period just nu.

Jag söker svar men finner inga. Vem är jag? Vad är egentligen meningen med mitt liv? Nätterna kännetecknas av grubblerier över livet. Vanligtvis har jag aldrig problem med att sova men nu kan jag inte finna sinnesro att slappna av. Jag vill fly. Sälja alla mina ägodelar och försvinna långt bort. Dock vet jag innerst inne att det inte är svaret på mina problem.

Apatin sätter in. Saker känns meningslöst att genomföra. Jag tvingar mig själv att ha en strukturerad vardag. Mina glädjeämnen försvinner och jag funderar över vad som är fel med mig. Varför känner jag så här just nu?

Livet kommer alltid att kännetecknas av upp och nergångar. Vi påverkas hela tiden av saker som sker. Vilka känslor som olika händelser skapar är dock väldigt svårt att förstå ibland.

Jag försöker vara tacksam för det jag har. De speciella människor som finns i mitt liv. Jag älskar er och är tacksam för att ni finns där.

En solig dag

Molnen ligger packade över ett Oslo som långsamt vaknar efter en helg fylld med sol, bad och värme. Vi styrde vår färd mot skärgården och ett liv fritt från bekymmer. Fokuserat på maximal solbränna och kall öl i kylväska. Det är dagar som dessa man längtar effer och drömmer om under vintern. När kalla vindar drar mellan husen eller man helt enkelt har tråkigt. Barn leker på stranden. Feta och bleka män i för små badshorts promenerar längs vägen och grillarna står på rad. Vattnet är salt och botten gyttjig. Färjorna levererar last efter last av soltörstande människor beväpnade med solstolar och handdukar.

Detta är en dag som aldrig tar slut.

Dagen D

Dagen närmar sig. Dagen då jag blir visare, äldre, klokare, får ångest och förhoppningsvis fint väder. Det känns märkligt. Min födelsedag var mycket en dag som mina föräldrar firade. Själv har jag aldrig firat den i någon större utsträckning. Det känns främmande att jag ska fira att jag överlevt ännu ett år på denna jord eller det kanske är en bedift värd att skålas för när jag tänker efter.
Oftast såg mitt födelsedagsfirande ut på ungefär samma sätt varje år. Jag åkte till mina föräldrars hus i Värmland. Det bjöds på hemgjord tårta som min min mamma skapat med lika delar kärlek och jordgubbar. Presenter var inte viktigt men dök alltid upp fast jag bestämt sagt ifrån att jag inte ville ha något. Bordet dukades i trädgården och kaffet doftade ljuvligt. Min pappa höll något improviserat tal om hur åren går och vi lär oss av livet eller var det tvärtom? Sen brukade han bli sentimental och komma in på hur det var när jag var liten. Min mamma sträcker på sig och bestämt hävdar att hon fortfarande är längst i familjen.

Nu är mina föräldrar borta. De har fortsatt sin resa till en plats jag någon gång kommer att besöka men förhoppningsvis inte ännu på ett tag. Jag hoppas och tror att de är lyckliga även om de inte längre kan fira min födelsedag eller kanske de gör det, vem vet?
Vad jag ska göra på dagen d återstår att se. Kanske kollar jag på tv eller solar om vädret är fint. Från att ha varit en speciell dag har den nu förvandlats till en av många.
Fast trots allt hoppas jag att det ialla fall inte regnar då.

Give me that music, baby!

Någon frågade mig varför jag kallar mig dancing theo. Jag svarade att jag dansar genom livet. Det är min filosofi, det är mitt sätt. Rytmen finns där och den fortplantar sig genom min kropp. Den har ett eget liv och jag känner det. Mina ben och armar vill röra sig. Beskriva det budskap som de känner av. När jag låter mig uppslukas av livets musik finns det inga problem, inga hinder bara flöde.

Så upp med volymen och kör...

Älska, älska inte

Det är inte lätt med kärlek. Även om tusentals och åter tusentals människor har beskrivit den, berättat om den, analyserat den så är den fortfarande lika magisk, lika förtrollande och lika oförutsägbar. Den är olika för alla. Vissa upplever kärlek vid första ögonkastet. Andra får vara med om en långsam resa där känslorna växer dag för dag. Ibland upplever du olycklig kärlek och önskar att detta med känslor och annat bara ville försvinna.

Så ibland tar kärleken slut. Det som från början skulle vara för evigt fick helt plöstligt ett bäst före datum. Känslan av lycka ersätts med en känsla av sorg, besvikelse och tappad självtilit. Du tänker att detta med kärlek inte är för dig. Alla andra har det bra och är lyckliga varför kan inte jag få vara det? Du hör klyschor som att tiden läker alla sår och det är bättre att ha älskat och förlorat än inte älskat alls.

Vill du ha ett svar? Vill du ha en lösning? Tyvärr finns det ingen. Kärleken följer inga regler. Den dansar i natten och följer sin egen väg. Det enda vi kan göra är att låta oss svepas med på vinst och förlust. För till slut förtjänar vi alla att vara lyckliga och att älska och bli älskade.

Vem är du?

Vem är jag egentligen? Detta är antagligen en av de frågor som människor genom alla tider har ställt sig själva. En av filosofins grundstenar för diskussioner kring identitet och jag.

Frågan dök upp i mitt inre idag då jag samtalade med en bekant. Samtalet handlade om hur hon saknade sin före detta kille. Varje dag kände hon smärtan som påminde henne om saknaden. Jag vet hur det känns. Jag har själv varit där och smärtan är verklig. Livet är på många sätt tufft och skoningslöst.

Varför frågan om vem jag är upp är för att det är en fråga jag brukar ställa mig själv när jag befinner mig i situationer där jag såras eller på andra sätt upplever starka känslor. Vi har väldigt lätt att lägga över vår identitet i yttre faktorer. Om vi är i ett förhållande blir man sin partner och försvinner denne så har helt plötsligt ens värld upphört att existera. Många ser sig själva som saker de har. Men som Tyler Durden säger i Fight Club så är vi inte våra kök. Vi är inte våra kläder. Vi är inte våra jobb. Den person du är finns djupt inom dig och den är bara din och ingen annans. Detta är din identitet och inte de nya jeansen som du nyss köpt. Strävar man efter att skapa sig ett jag utifrån yttre attribut kommer man aldrig att bli lycklig, det är min fasta uppfattning.

Detta innebär nu inte att man inte ska låta yttre saker påverka en. En kärleksfull kyss från partnern som sänder rysningar av behag längs kroppen ska man definitivt ta tillvara på men se inte din indentitet som beroende av detta. Vill du hitta ditt unika jag så se inått. Då kommer du att upptäcka något magiskt som för alltid kommer att finnas där oavsett vad som händer i ditt liv.

Söndag

Ännu en söndag går mot sitt slut och mörkret sänker sitt ansikte över Oslo. Mellan vajande flaggor och urdruckna flaskor födds drömmar om framtida äventyr. Jag går längs en gata med hus som ur en saga. Mina drömmar nedpackade i en svart axelväska, noggrant arkiverade mellan ark vita som snö. Målet med färden har bleknat bland graffiti och vintagebutiker. Vi är många på den här färden, tänker jag. Vissa stannar och vissa försvinner på en buss i fjärran. Det enda som finns kvar är telefonnummer som jag aldrig kommer lära mig.

Jag funderar över min tillvaro. Saker jag vill förändra eller behålla. I en lägenhet någonstans finns mitt liv, i en tillfällig form, redo att packas upp. Mina tankar går vidare mot ett hus beläget mellan lummiga träd. Bland hus som tyst drömmar om år som gått och en tid som aldrig kommer åter. Mitt liv finns där också, uppsorterat i högar. Bland känslor, minnen och magi väntar de på mig.

Åter

Solen lyser in genom mitt fönster och väcker mig till ett vårvarmt Oslo. Vinden fläktar mitt ansikte och doften av kaffé får min livsgnista att tändas. Jag betraktar staden genom ett grönskande lövverk. Hundar, pingispelande ungdomar och flickor i korta kjolar. Livet känns på så många sätt enklare när solen skiner och skratt hörs mellan husen.

Den senaste tiden har varit en bergodalbana av känslor, minnen och upplevelser. Jag har rest genom en tid som var och vänt tillbaka till nuet. Det har varit slitsamt och tärt på mitt sinne men långsamt hittar jag en väg att vandra.

På väg

Livet är en resa och att resa är livet. Landskapet susar förbi fönstret och jag färdas från stad till stad mot nya äventyr. Sömnbristen är total och sätet för litet. Solen förvandlar bussen till en kamin av mixade deodoranter, musik och snarkningar. Trots det känner jag mig fri. Kroppen njuter av att snart få uppleva nya plaser och människor. Vänner jag borde ha träffat för länge sedan och bekanskaper som ännu inte upptäckts. Jag stänger av telefonen och kopplar i min ipod. Min värld tonsätts och förvandlas. Genom rutan ser jag inte lägnre ett landskap utan känslor som passerar vid min sida.

Mina ögon sluts och jag drömmer om lakritspuck, fina vägar och svensk vår.

Ensam idag

Ibland känner jag mig ensam. Mitt i en storstad omgiven av människor bleknar de bland skuggorna som finns omkring mig. Jag tyngs av mitt förflutna, det pressar ner på mina axlar. Får mig ibland att krokna och vackla innan jag rätar upp mig och fortsätter. Den går inte att förklara, ensamheten som griper i min själ. Som ett gift par som en dag upptäcker att de inte längre har något att prata om. De finner fler och fler aktiviteter att göra. Fler och fler vänner att umgås med så att de ska slippa den tystnad som uppstår när de är tillsammans. Som en pensionär, ensam i sitt hem framför tv:n. Stirrandes på ett foto av en svunnen tid då människor fanns i hennes liv. Alla bär vi på samma ensamhet men ändå skiljer den. Den tar sig olika uttryck och vi hanterar den bäst vi kan.

Kanske finns de med mig, vakar över de steg jag tar. Eller kanske de väntar på mig när jag närmar mig slutet på min vandring. Det enda jag vet och kan göra är att försöka finna min väg genom livet. Jag kan älska och ge det bästa av mig själv. Jag kan se på min tillvaro som den bästa som jag kan ha. Jag kan inse att allt som händer ger mig lärdommar och får mig att växa som människa.

Men det är lätt att känna sig ensam ibland även om solen skiner och livet väntar.

Jonglören

Ursprungligen från min gamla blogg men efter påtryckningar så publicerar jag det ännu en gång.

Detta inlägg är dedikerat till fröken R i Östersund.


När jag var liten ville jag bli jonglör. I timmar kunde jag öva
med mina jonglerbollar i tyg som min mamma sytt åt mig.
Till publikens jubel genomförde jag det ena halsbrytande
numret efter det andra. Tre bollar, fyra bollar, fem bollar
och en kanin, sex bollar och en gammal man från Albanien,
sju bollar och två tvillingar med söta leenden.
Min föräldrar brukade klappade händer åt mig och efteråt
fick jag alltid en karamell som belöning. Karamellen var söt
och innehöll inte konstiga saker man får cancer av så det
gjorde inget att man fick en extra av farmor lite senare
på kvällen.

När jag blev äldre jobbade jag extra på en cirkus.
Bland elefanter och zebror utvecklades mina trick till allt
mer avancerade skapelser.
Tio bollar och ett svärd, två isbjörnar och en fotölj, fem
kastruller bakom ryggen. Publiken applåderade och jag fick
blommor av en flicka med vickande överläpp.

Men efterhand blev publiken allt mindre. Folk började se på
tv och fantastiska shower fanns det inte tid för.
Mina nummer blev färre. Tre koppar med socker i,
två facklor och en guldfisk, tre handdukar.
Cirkusen lade ner och jag fick en guldklocka som tack.

Nu är kontoret min arena. Jag jonglerar papper.
Det kallas att multitaska. Många bollar i luften sägs det.
Två häftklamrar och en vattenmugg, fyra kontrakt C72,
en passerbricka och två cdskivor.
Publiken är tyst.

När natten är ung

När natten fortfarande är ung och månen ännu inte har intagit sin tron på himlen är jag vaken. Genom fönstret betraktar jag gatan utanför. Skuggorna färgar världen grå och enstaka människor rör sig i mörkret. Under ett ögonblick existerar jag med dom, ensam i mörkret.
Jag minns min barndom. Ljumma sommarkvällar då jag nyfiket betraktade världen. Jag frågade mig själv vem jag var. Vilket mitt öde var eller vad som skulle ske.
Samma frågor finns kvar idag och ibland när natten fortfarande är ung kommer de smygande igen. Får mig att fundera över min existens.

Hennes andhämtning är tung när hon sover. Jag betraktar hennes ansikte, avslappnat där det vilar på kudden. Jag undrar vad hon drömmer. Finns samma frågor hos henne som hos mig?

Någonstans inom mig finns svaret. Ett svar jag alltid vetat och som jag alltid kommer att bära med mig. Svaret på alla frågor som någonsin ställts och som kommer att ställas. Det är inget svar som kan beskrivas med ord utan en känsla. En känsla som fyller mitt sinne med frid och kärlek. Får mig att bli varm och tömmer mitt huvud från tankar. Det är bilden av ett nyfött barn eller ett förälskat par. Första dagen på sommaren eller att återse gamla vänner på nytt.

När natten fortfarande är ung somnar jag om och drömmer om lyckliga stunder.

Någonstans

Jag sitter på en flygplats. Någonstans mellan städer, liv och upplevelser. Jag har en känsla av att betrakta tillvaron från sittplats. En besökare i ett ingemansland befolkat av tax freevaror, servicemindade kvinnor och människor på väg mellan platser.

En kvinna sitter bredvid mig. Hon är söt, livet pulserar genom henne. Jag pratar med henne och hon skiner upp. Vi diskuterar resor, upplevelser. Pirret du känner i magen när du anländer till ett nytt ställe. Jag säger att egentligen är livet en ända lång resa med ett bestämt mål. Det enda som skiljer mellan oss är vilka stopp vi gör längs vägen. Hon säger att det är en bra jämförelse. Ofta glömmer vi nog bort att kolla ut genom fönstret på den kupé som vi kallar tillvaro. Allt susar förbi och blir efter ett tag en grå massa som vi slutar lägga märke till. När vi sedan plötsligt når vårt mål, vilket oundvikligen sker blir vi överaskade och ångrar att vi inte ägnade mer tid åt själva resan.

Jag har slutat bli arg när jag blir försenad, säger hon. Om flyget inte kommer exakt när det ska ser jag det som ett tillfälle att stanna upp och njuta av den stund jag har just då. Den kommer ju aldrig tillbaka och jag kommer aldrig att uppleva saker på det sättet igen. Jag säger att om alla tänkte som henne skulle antagligen de flesta vara lyckliga och mindre stressade. Dessutom skulle fler givande samtal som detta startas.

Hon vinkar farväl och jag betraktar massan av människor som passerar förbi mig. Hur många av dessa stannar regelbundet upp och betraktar de under som finns utanför vårt kupé fönster? Hur många av dessa ser enbart sitt slutmål framför sig?

Jag beställer in en kaffé och inser att min tillvaro är magisk.

Böcker

Ända sedan jag var liten har jag älskat böcker. En stor anledning var nog att jag varje jul och födelsedag sedan ett års ålder fick en ny bok i present. Detta var en tradition som aldrig bröts. Vi läste och diskuterade sedan över en varm kopp te till sent inpå natten. Fantasi var för mina föräldrar aldrig ett skällsord utan en värld, lika verklig som den vi ser genom fönstret när vi vaknar. Jag trevade mig sakta igenom verk av Tolkien, Stephen King, Gaiman och de formade min värld. Fick mig att drömma om något mer än det jag upplevde i min vardag.
När jag hade tråkigt skapade jag historier där jag spelade huvudrollen. Ibland en hjälte som styrde sin färd genom otaliga faror. Inspirerad av saker omkring mig byggde jag därigenom en spindelväv av litturgiska äventyr och jag fann trygghet.

Böcker är något fantastiskt. Det får människor att drömma sig bort, skapa sina egna historier utifrån den person de är. Historien i en roman ger dig grunplåten men det är du som sedan skapar detaljerna, miljön och ger fantasin ett konkret ansikte.

Idag lyssnar jag på Paolo Coelho och ännu en gång förvandlas jag till den drömmande pojke jag en gång var.

Söndag

Jag blickar ut över ett regntungt oslo. Människor kämpar i blåsten under paraplyer och kryssar mellan vattenpölar. En melankolisk stämning har sänkt sig från gårdagens löfte om vår och sol.
Ångorna från kaffe slår mot mitt ansikte. Denna kopp av stillhet och eftertanke är den oas där jag finner insikt.

Vädret påverkar mig, min sinnestämning. Jag vill resa bort någonstans och starta på nytt. Utplåna det förgångna. Eller är det egentligen en dröm om att utplåna minnen? Skulle jag i så fall utplåna den jag är?

Fast sedan minns jag att söndagar alltid är melankoliska, en dag för djupa tankar att komma och sedan vandra vidare. Så har det varit så länge jag kan minnas. Livet blir seriösare på denna veckans sista dag.
Jag beställer mer kaffe och tänker att seriöst tänkande kräver nybryggt koffein.

Passion

"Vad är din passion i livet?" frågade jag. Hon var söt, halvberusad och full av liv. I en bar full av människor möttes våra blickar och hon log.
"Jag älskar musik. I mitt jobb som musiklärare så känns det så häftigt att få vara med och forma individers kärlek till något som jag tycker så mycket om. Ibland brukar jag tänka att jag är med och skapar morgondagens rockstjärnor."
Hennes ögon lyste upp och för ett ögonblick stod tiden stilla.
"Du är sexig. Jag älskar människor som brinner för något som du gör för musik."
Hon skrattade och rörde lätt vid min arm. En inbjudan om äventyr och barnslig glädje.

Bloggeliblogg

Fick en kommentar idag om att jag skriver för odetaljerat i min blogg. Detta stämmer bra då det är något som jag är ganska noga med att göra. Jag lever ett spännande liv och skulle antagligen kunna fylla min blogg med allehanda galna historier som jag upplever men detta är något som aldrig kommer att ske. När man bloggar eller använder funktioner som facebook blir gränsen mellan privatliv och allmän vetskap tunnare och tunnare. Jag har alltid varit ambivalent till detta. På samma gång som jag inte har några problem att dela min vardag med människor omkring mig så vill jag på samma gång ha en viss kontroll över vilka och vad som förmedlas. Detta upphör om jag bloggar rakt av kring mitt liv. Sedan är det egentligen bara intressant att läsa bloggar i form av dagböcker om man känner den personen till en viss grad. Att läsa vad de åt till frukost, hur de åkte buss till jobbet osv är ganska ointressant om det inte finns en djupare mening bakom eller någon slags röd tråd.
Vad är den röda tråden i din blogg kanske någon undrar.
Ja, det kan man ju onekligen fundera över. Som vissa kanske har förstått så är jag ganska intresserad av psykologi, filosofi och att spekulera kring saker här i livet. Min blogg fyller en funktion av att vara ett bollplank för mina tankar. Om sen någon tycker att det är intressant och värt att läsa så tackar jag för intresset.

Mål

För att undvika förvirring ska jag undvika att benämna dagarna i mitt 31 dagars experiment med nummer. Detta då jag ibland skriver inlägg dagen innan och ibland dagen efter.

Ialla fall så har dagen handlat om målformulering. Detta är fascinerande nog en sak som få gör i sina liv. Den kanske största anledningen till att du inte lyckas med något beror antgligen på att du har för dåligt formulerade eller helt saknar mål. För många handlar livet om att leva det så som det utformas för dig istället för att testa och utforma det så som du vill. Genom att sätta sig och skriva ner vad det egentligen är man vill få ut av olika saker så är jag övertygad om att chanserna att man verkligen lyckas med det ökar väldigt.

Så svårt

Egentligen är vi människor fascinerande varelser. Fast vi har kommit så långt i vår utveckling så är vi på många sätt kvar på grottstadiet. En sån enkel sak som att kommunicera med varandra är för många ett långt mer komplicerat kapitel än abstrakt matematik.

Varför ha vi så svårt att säga till andra personer vad vi känner?

I min värld förtjänar alla individer att mötas med respekt, medkänsla, empati och rak, ärlig kommunikation. Ingen relation vare sig det är vänskap eller kärlek är garanterat att hålla under lång tid. Det enda som vi kan göra är att ge den det värde den förtjänar genom att investera i den. För mig innebär att investera i en relation att båda parter kommunicerar med varandra öppna och rakt. Detta är något som jag tycker att man förtjänar som människa.

Det märkliga är att vi kan ha sex med en person men inte prata med den samma. Många skulle kunna sägas vara rädda för sin partner. Jag vet själv. En gång var jag i den sitsen.

Idag strävar jag hela tiden efter att investera i mina relationer. Vare sig det är en barndomskamrat eller någon jag just träffat. Möter jag den personen med empati, förståelse och öppen kommunikation så ökar jag förhoppningsvis chanserna att den gör detsamma med mig.

Lång

För att kort summera dagen så har jag jobbat 17 timmar, varit vaken 21, diskuterat otrohet, sex och pinsamma tjejer, ätit äklig mat samt pratat i telefon.

Och om någon undrar så har jag monterat garderoben...

Moby sets the tone

Extreme ways are back again
Extreme places I didn't know
I broke everything new again
Everything that I'd owned
I threw it out the windows, came along
Extreme ways I know, will part
The colors of my sea
It's a perfect color me

Extreme ways that help me
They help me out late at night
Extreme places I had gone
But never seen any light
Dirty basements, dirty noise
Dirty places coming through
Extreme worlds alone
Did you ever like it then?

I would stand in line for this
There's always room in life for this

Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Like it always does, always does

Extreme sounds have told me
They held me down every night
I didn't have much to say
I didn't give up the light
I closed my eyes and closed myself
And closed my world and never opened
Up to anything
That could get me at all

I had to close down everything
I had to close down my mind
Too many things could cut me
Too much can make me blind
I've seen so much in so many places
So many heartaches, so many faces
So many dirty things
You couldn't even believe

I would stand in line for this
It's always good in life for this

Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, (oh baby), Oh baby (oh baby)
Then it fell apart, (fell apart) it fell apart (fell apart)
Oh baby, (oh baby,) oh baby, (oh baby)
Then it fell apart, (fell apart), it fell apart, (fell apart)
Oh baby, (oh baby), Oh baby (oh baby)
Like it always does, (always does), always does (always does)

Dag 1

För att skapa och genomföra en förändring behöver du ta små steg, regelbundet. Det är detta som är det svåra. Ofta är det lättare att ta de stora besluten då de inte kommer särskilt ofta. Vad som ofta sker i våra liv är att vi slutar att pusha oss själva i vardagen. Om du satsar på att utveckla dig inom ett område och gör det var dag så räcker det med en förbättring på en procent dagligen för att inom kort få en gigantisk förändring.

Idag handlar det om att ta ett litet steg. Ta tag i och göra en handling. Målet är att göra något som jag medvetet har skjutit upp men som jag vet att jag borde göra.
Det är ingen stor sak utan handlar om en garderob som jag ska montera. Kommer kanske att ta en timmes arbete.

Det allt handlar om är att göra det.

31 dagars utmaningen

Jag har alltid varit ett stort fan av självutveckling och har aktivt jobbat med detta område under drygt 10 år. Då mitt liv tog en ganska kraftig vädning i december så har jag kastats fram och åter mellan olika emotionella tillstånd. Mycket av de rutiner jag byggt upp under åren har brutits sönder och jag känner nu att det är på tiden att bygga upp dessa igen.

Kommer med start imorgon att påbörja 31 dagars utmaning som är ett försök att genomföra en hel månad fylld av daglig utveckling av mig själv. Varje dag kommer jag att sätta upp nya delmål som sedan ska uppfyllas. Hela idén bakom är egentligen att skapa ett momentum som du sedan utnyttjar för att fortsätta den positiva rörelsen vidare i tillvaron.

Det finns flera sjävhjälpsmänniskor men jag kommer att utgå från Anthony Robbins genom detta. Han må vara amerikan, pompös, säljare och egofreak men besitter samtidigt en förmåga att motivera som är helt fantastisk.

Så imorgon drar det igång

Tankar

Jag tänker mycket dessa dagar. I stunden mellan vakenhet och sömn. När hennes andhämtning har blivit långsam och det är tyst i rummet. Då kommer tankarna vandrande. Ibland förflyttas jag tillbaka till min ungdom. Innan plikter och ansvar. Då livet varade för alltid och vänner skapades på ett ögonblick.
Jag funderar över hur livet har utvecklats, på gott och ont. Hur min identitet formats och stöpts för att sedan förlora sin styrka.
Kanske tänker jag för mycket. Då och då skulle jag nog helst av allt inte tänka alls. Låta intrycken sippra igenom mig som vatten i en fors. Andra gånger tänker jag för lite och låter känslor och impulser styra allt.

Jag tänker därför är jag, har det sagts. Stämmer det verkligen? Vem är jag om jag inte tänker. Om mitt flöde stillas till en tystnad, vem är jag egentligen då?

Mina tankar fortsätter att vandra. Kanske kommer de någon gång att finna sitt mål.

Asken

En gång för länge sedan köpte jag en ask i trä. Den var av det finaste jade och snidade mönster täckte dess yta. Mannen som sålde den till mig var från ett främmande land och log när köpet var klart. "Vårda den väl", var hans enda ord. Jag såg honom aldrig mer.

Asken var lätt, som bomull. Jag bar den alltid med mig men öppnade den aldrig. Det kändes tryckt, osårbart. Dess yta fick mig att känna förundran över livet.

En dag träffade jag en flicka. Hon var vacker som en saga. Vi dansade i gryningen och jag förtrollades av hennes väsen. Hon frågade mig om asken. Vad som fanns innuti. Jag svarade men öppnade den inte. Genom natten insög jag hennes doft och sov djupt mellan lakan av lycka.
Livet var härligt och dagarna gick. Min kärlek den växte och flickan frågade mig om asken. En kväll när skuggorna var djupa öppnade jag den. Med darrande fingrar lyfte jag på locket.

En dag träffade min flicka en annan. Min kärlek försvann, bortvittrad. Tårarna smakade salt.
Jag har stängt asken. En dag kanske jag öppnar den igen, om någon frågar eller min kärlek är stark.

En kväll

Hennes piercing får mina tankar att vandra. Jag vill ta i den, kyssa den. Passionerat cirkla min tunga runt den och försiktigt bita i den. Hon är sexig, jag säger det till henne. Hon ler och hennes ögon glittrar. Kvällen är ung. Natten ännu inte mogen. Hela dagen har jag längtat efter detta ögonblick. Stunden mellan då, nu och sedan. En sekund av absolut lycka. Tidlös glädje som lockar med löften om glömska av stunder jag upplevt.
Hennes kropp försvinner, i mörkret. Kanske kommer den åter, en dag då jag vaknar upp och inser att det jag tänkt är sant, i alla fall till viss grad och jag skrattar tills jag inte längre kan stå.

Men skuggan finns kvar, den omfamnar mig och påminner om att livet är mer än bilder jag sparat i mitt album. Den får mig att gråta och längta efter en morgondag med sol genom mitt smutsiga fönster.

För medan de sover funderar jag över var som egentligen är meningen med allt, vad det betyder. Vilken roll spelar jag, om en någon alls.

Svaren kanske kommer, när dagen blir lång och solen finns kvar.

Att våga

Jag är en stor anhängare av att ständigt utmana mig själv. Det är genom detta som jag lär mig och jag tror att detta även stämmer överens på andra. För att jag ska kunna leva ett fantastiskt liv måste jag våga göra saker. Det enda jag inte vill ska ske är att jag en dag vaknar upp och inser att livet sprungit förbi mig utan att jag åtminstonde försökte att leva det.

Något som många kanske inte vet är att jag i grunden är en mycket blyg person. Detta är något som jag har arbetat med väldigt hårt under åren. Mitt mål när jag var yngre var att kunna prata inför människor utan att kräkas eller må dåligt. Andra mål var att våga gå fram till okända människor och få igång samtal. Allt detta är mål som jag för länge sedan uppfyllt men mina mål flyttas ständigt framåt. Ett mål som jag nyligen har satt upp är att varje dag sträva efter att möta en ny individ och starta ett samtal. Det kan vara en vacker tjej på bussen eller kvinnan i matsalen. Alla är unika och värda att möta.

Människor som vågar utmana sig själva och göra saker som känns obekväma är modiga. Det är dessa människor som växer, som utvecklas i livet. Dessa människor ska lyftas fram. Ibland går det åt skogen. Du kanske gör något som känns rätt för stunden men sedan bara blir jobbigt. Sånt händer, det är livet. Du har ialla fall försökt vilket ofta är mer än vad 99 procent av alla andra gjort.

Nu ska jag njuta av solen och en kopp kaffe på Evdards cafe. Kanske finns det en trevlig person att prata med...

Till er som vågar i livet!

Omstart

Varför en ny blogg kanske ni undrar. Varför inte säger jag.
Det enda konstanta i mitt liv är att det ständigt förändras.
Jag förändras, utvecklas vilket även saker omkring mig måste
göra. Det har hänt en hel del de senaste månaderna som grundligt
har skakat om mitt perspektiv på tillvaron. Det har tvingat mig
att se djupt inom mig för att finna svaren på frågor som kanske
inte har några svar men ändå behöver ställas.

Jag har gått in i en ny fas i mitt liv. Bitar har fallit på plats.
Vad passar då bättre än att starta om bloggandet i en ny miljö?

Jag önskar en varmt välkomna

T