31 dagars utmaningen

Jag har alltid varit ett stort fan av självutveckling och har aktivt jobbat med detta område under drygt 10 år. Då mitt liv tog en ganska kraftig vädning i december så har jag kastats fram och åter mellan olika emotionella tillstånd. Mycket av de rutiner jag byggt upp under åren har brutits sönder och jag känner nu att det är på tiden att bygga upp dessa igen.

Kommer med start imorgon att påbörja 31 dagars utmaning som är ett försök att genomföra en hel månad fylld av daglig utveckling av mig själv. Varje dag kommer jag att sätta upp nya delmål som sedan ska uppfyllas. Hela idén bakom är egentligen att skapa ett momentum som du sedan utnyttjar för att fortsätta den positiva rörelsen vidare i tillvaron.

Det finns flera sjävhjälpsmänniskor men jag kommer att utgå från Anthony Robbins genom detta. Han må vara amerikan, pompös, säljare och egofreak men besitter samtidigt en förmåga att motivera som är helt fantastisk.

Så imorgon drar det igång

Tankar

Jag tänker mycket dessa dagar. I stunden mellan vakenhet och sömn. När hennes andhämtning har blivit långsam och det är tyst i rummet. Då kommer tankarna vandrande. Ibland förflyttas jag tillbaka till min ungdom. Innan plikter och ansvar. Då livet varade för alltid och vänner skapades på ett ögonblick.
Jag funderar över hur livet har utvecklats, på gott och ont. Hur min identitet formats och stöpts för att sedan förlora sin styrka.
Kanske tänker jag för mycket. Då och då skulle jag nog helst av allt inte tänka alls. Låta intrycken sippra igenom mig som vatten i en fors. Andra gånger tänker jag för lite och låter känslor och impulser styra allt.

Jag tänker därför är jag, har det sagts. Stämmer det verkligen? Vem är jag om jag inte tänker. Om mitt flöde stillas till en tystnad, vem är jag egentligen då?

Mina tankar fortsätter att vandra. Kanske kommer de någon gång att finna sitt mål.

Asken

En gång för länge sedan köpte jag en ask i trä. Den var av det finaste jade och snidade mönster täckte dess yta. Mannen som sålde den till mig var från ett främmande land och log när köpet var klart. "Vårda den väl", var hans enda ord. Jag såg honom aldrig mer.

Asken var lätt, som bomull. Jag bar den alltid med mig men öppnade den aldrig. Det kändes tryckt, osårbart. Dess yta fick mig att känna förundran över livet.

En dag träffade jag en flicka. Hon var vacker som en saga. Vi dansade i gryningen och jag förtrollades av hennes väsen. Hon frågade mig om asken. Vad som fanns innuti. Jag svarade men öppnade den inte. Genom natten insög jag hennes doft och sov djupt mellan lakan av lycka.
Livet var härligt och dagarna gick. Min kärlek den växte och flickan frågade mig om asken. En kväll när skuggorna var djupa öppnade jag den. Med darrande fingrar lyfte jag på locket.

En dag träffade min flicka en annan. Min kärlek försvann, bortvittrad. Tårarna smakade salt.
Jag har stängt asken. En dag kanske jag öppnar den igen, om någon frågar eller min kärlek är stark.

En kväll

Hennes piercing får mina tankar att vandra. Jag vill ta i den, kyssa den. Passionerat cirkla min tunga runt den och försiktigt bita i den. Hon är sexig, jag säger det till henne. Hon ler och hennes ögon glittrar. Kvällen är ung. Natten ännu inte mogen. Hela dagen har jag längtat efter detta ögonblick. Stunden mellan då, nu och sedan. En sekund av absolut lycka. Tidlös glädje som lockar med löften om glömska av stunder jag upplevt.
Hennes kropp försvinner, i mörkret. Kanske kommer den åter, en dag då jag vaknar upp och inser att det jag tänkt är sant, i alla fall till viss grad och jag skrattar tills jag inte längre kan stå.

Men skuggan finns kvar, den omfamnar mig och påminner om att livet är mer än bilder jag sparat i mitt album. Den får mig att gråta och längta efter en morgondag med sol genom mitt smutsiga fönster.

För medan de sover funderar jag över var som egentligen är meningen med allt, vad det betyder. Vilken roll spelar jag, om en någon alls.

Svaren kanske kommer, när dagen blir lång och solen finns kvar.

Att våga

Jag är en stor anhängare av att ständigt utmana mig själv. Det är genom detta som jag lär mig och jag tror att detta även stämmer överens på andra. För att jag ska kunna leva ett fantastiskt liv måste jag våga göra saker. Det enda jag inte vill ska ske är att jag en dag vaknar upp och inser att livet sprungit förbi mig utan att jag åtminstonde försökte att leva det.

Något som många kanske inte vet är att jag i grunden är en mycket blyg person. Detta är något som jag har arbetat med väldigt hårt under åren. Mitt mål när jag var yngre var att kunna prata inför människor utan att kräkas eller må dåligt. Andra mål var att våga gå fram till okända människor och få igång samtal. Allt detta är mål som jag för länge sedan uppfyllt men mina mål flyttas ständigt framåt. Ett mål som jag nyligen har satt upp är att varje dag sträva efter att möta en ny individ och starta ett samtal. Det kan vara en vacker tjej på bussen eller kvinnan i matsalen. Alla är unika och värda att möta.

Människor som vågar utmana sig själva och göra saker som känns obekväma är modiga. Det är dessa människor som växer, som utvecklas i livet. Dessa människor ska lyftas fram. Ibland går det åt skogen. Du kanske gör något som känns rätt för stunden men sedan bara blir jobbigt. Sånt händer, det är livet. Du har ialla fall försökt vilket ofta är mer än vad 99 procent av alla andra gjort.

Nu ska jag njuta av solen och en kopp kaffe på Evdards cafe. Kanske finns det en trevlig person att prata med...

Till er som vågar i livet!

Omstart

Varför en ny blogg kanske ni undrar. Varför inte säger jag.
Det enda konstanta i mitt liv är att det ständigt förändras.
Jag förändras, utvecklas vilket även saker omkring mig måste
göra. Det har hänt en hel del de senaste månaderna som grundligt
har skakat om mitt perspektiv på tillvaron. Det har tvingat mig
att se djupt inom mig för att finna svaren på frågor som kanske
inte har några svar men ändå behöver ställas.

Jag har gått in i en ny fas i mitt liv. Bitar har fallit på plats.
Vad passar då bättre än att starta om bloggandet i en ny miljö?

Jag önskar en varmt välkomna

T