Vänlighet, kanske...

Jag har en bra personlighet. Det är något jag är stolt över och som jag faktiskt har ansträngt mig för att utveckla. Mina föräldrar fostrade mig till att vara ödmjuk och vänlig. Detta är något som jag försöker att ständigt påpminna mig själv om. Jag är stolt över den person jag är även om det natuligtvis finns saker jag skulle vilja ändra hos mig. Jag är även stolt över att jag är en bra lyssnare och ibland kan komma med stöd och råd till människor i min närhet. Vikten av att ha någon som du känner du kan prata med när du behöver det är så otroligt stor och att kunna fylla den rollen är priviligerat.

Fast egentligen är jag inget mer än en helt vanlig människa. Jag har mina fel och brister men jag försöker att inte låta dom ta överhand. När jag träffar någon så försöker jag att sätta mig in i deras situation och se världen från deras ögon. Ibland lyckas jag men inte alltid.

Tyvärr så utnyttjas denna vänlighet ibland. Jag har människor som bara tar och tar. Som inte inser att när jag ger dom av min tid så ger jag även lite av mig själv. Vänlighet uppskattas tyvärr inte i dagens värld. Fin personlighet är inget man vill ha. Det gäller att lyckas, att vara den som tar för sig genom att köra över andra. Det är inte attraktivt med en person som strävar efter att vara ödmjuk och finnas där för andra.

Kommer jag då att sluta sträva efter att vara vänlig. Nej, för jag tror på en värld där människor faktiskt bryr sig om varandra. Där man slipper sitta ensam utan att ha några vänner.
Om det då innefattar att jag kommer bli utnyttjad så är det faktiskt värt det. Någon får väl ialla fall ut något positivt av det.