På väg

Livet är en resa och att resa är livet. Landskapet susar förbi fönstret och jag färdas från stad till stad mot nya äventyr. Sömnbristen är total och sätet för litet. Solen förvandlar bussen till en kamin av mixade deodoranter, musik och snarkningar. Trots det känner jag mig fri. Kroppen njuter av att snart få uppleva nya plaser och människor. Vänner jag borde ha träffat för länge sedan och bekanskaper som ännu inte upptäckts. Jag stänger av telefonen och kopplar i min ipod. Min värld tonsätts och förvandlas. Genom rutan ser jag inte lägnre ett landskap utan känslor som passerar vid min sida.

Mina ögon sluts och jag drömmer om lakritspuck, fina vägar och svensk vår.

Ensam idag

Ibland känner jag mig ensam. Mitt i en storstad omgiven av människor bleknar de bland skuggorna som finns omkring mig. Jag tyngs av mitt förflutna, det pressar ner på mina axlar. Får mig ibland att krokna och vackla innan jag rätar upp mig och fortsätter. Den går inte att förklara, ensamheten som griper i min själ. Som ett gift par som en dag upptäcker att de inte längre har något att prata om. De finner fler och fler aktiviteter att göra. Fler och fler vänner att umgås med så att de ska slippa den tystnad som uppstår när de är tillsammans. Som en pensionär, ensam i sitt hem framför tv:n. Stirrandes på ett foto av en svunnen tid då människor fanns i hennes liv. Alla bär vi på samma ensamhet men ändå skiljer den. Den tar sig olika uttryck och vi hanterar den bäst vi kan.

Kanske finns de med mig, vakar över de steg jag tar. Eller kanske de väntar på mig när jag närmar mig slutet på min vandring. Det enda jag vet och kan göra är att försöka finna min väg genom livet. Jag kan älska och ge det bästa av mig själv. Jag kan se på min tillvaro som den bästa som jag kan ha. Jag kan inse att allt som händer ger mig lärdommar och får mig att växa som människa.

Men det är lätt att känna sig ensam ibland även om solen skiner och livet väntar.

Jonglören

Ursprungligen från min gamla blogg men efter påtryckningar så publicerar jag det ännu en gång.

Detta inlägg är dedikerat till fröken R i Östersund.


När jag var liten ville jag bli jonglör. I timmar kunde jag öva
med mina jonglerbollar i tyg som min mamma sytt åt mig.
Till publikens jubel genomförde jag det ena halsbrytande
numret efter det andra. Tre bollar, fyra bollar, fem bollar
och en kanin, sex bollar och en gammal man från Albanien,
sju bollar och två tvillingar med söta leenden.
Min föräldrar brukade klappade händer åt mig och efteråt
fick jag alltid en karamell som belöning. Karamellen var söt
och innehöll inte konstiga saker man får cancer av så det
gjorde inget att man fick en extra av farmor lite senare
på kvällen.

När jag blev äldre jobbade jag extra på en cirkus.
Bland elefanter och zebror utvecklades mina trick till allt
mer avancerade skapelser.
Tio bollar och ett svärd, två isbjörnar och en fotölj, fem
kastruller bakom ryggen. Publiken applåderade och jag fick
blommor av en flicka med vickande överläpp.

Men efterhand blev publiken allt mindre. Folk började se på
tv och fantastiska shower fanns det inte tid för.
Mina nummer blev färre. Tre koppar med socker i,
två facklor och en guldfisk, tre handdukar.
Cirkusen lade ner och jag fick en guldklocka som tack.

Nu är kontoret min arena. Jag jonglerar papper.
Det kallas att multitaska. Många bollar i luften sägs det.
Två häftklamrar och en vattenmugg, fyra kontrakt C72,
en passerbricka och två cdskivor.
Publiken är tyst.

När natten är ung

När natten fortfarande är ung och månen ännu inte har intagit sin tron på himlen är jag vaken. Genom fönstret betraktar jag gatan utanför. Skuggorna färgar världen grå och enstaka människor rör sig i mörkret. Under ett ögonblick existerar jag med dom, ensam i mörkret.
Jag minns min barndom. Ljumma sommarkvällar då jag nyfiket betraktade världen. Jag frågade mig själv vem jag var. Vilket mitt öde var eller vad som skulle ske.
Samma frågor finns kvar idag och ibland när natten fortfarande är ung kommer de smygande igen. Får mig att fundera över min existens.

Hennes andhämtning är tung när hon sover. Jag betraktar hennes ansikte, avslappnat där det vilar på kudden. Jag undrar vad hon drömmer. Finns samma frågor hos henne som hos mig?

Någonstans inom mig finns svaret. Ett svar jag alltid vetat och som jag alltid kommer att bära med mig. Svaret på alla frågor som någonsin ställts och som kommer att ställas. Det är inget svar som kan beskrivas med ord utan en känsla. En känsla som fyller mitt sinne med frid och kärlek. Får mig att bli varm och tömmer mitt huvud från tankar. Det är bilden av ett nyfött barn eller ett förälskat par. Första dagen på sommaren eller att återse gamla vänner på nytt.

När natten fortfarande är ung somnar jag om och drömmer om lyckliga stunder.

Någonstans

Jag sitter på en flygplats. Någonstans mellan städer, liv och upplevelser. Jag har en känsla av att betrakta tillvaron från sittplats. En besökare i ett ingemansland befolkat av tax freevaror, servicemindade kvinnor och människor på väg mellan platser.

En kvinna sitter bredvid mig. Hon är söt, livet pulserar genom henne. Jag pratar med henne och hon skiner upp. Vi diskuterar resor, upplevelser. Pirret du känner i magen när du anländer till ett nytt ställe. Jag säger att egentligen är livet en ända lång resa med ett bestämt mål. Det enda som skiljer mellan oss är vilka stopp vi gör längs vägen. Hon säger att det är en bra jämförelse. Ofta glömmer vi nog bort att kolla ut genom fönstret på den kupé som vi kallar tillvaro. Allt susar förbi och blir efter ett tag en grå massa som vi slutar lägga märke till. När vi sedan plötsligt når vårt mål, vilket oundvikligen sker blir vi överaskade och ångrar att vi inte ägnade mer tid åt själva resan.

Jag har slutat bli arg när jag blir försenad, säger hon. Om flyget inte kommer exakt när det ska ser jag det som ett tillfälle att stanna upp och njuta av den stund jag har just då. Den kommer ju aldrig tillbaka och jag kommer aldrig att uppleva saker på det sättet igen. Jag säger att om alla tänkte som henne skulle antagligen de flesta vara lyckliga och mindre stressade. Dessutom skulle fler givande samtal som detta startas.

Hon vinkar farväl och jag betraktar massan av människor som passerar förbi mig. Hur många av dessa stannar regelbundet upp och betraktar de under som finns utanför vårt kupé fönster? Hur många av dessa ser enbart sitt slutmål framför sig?

Jag beställer in en kaffé och inser att min tillvaro är magisk.

Böcker

Ända sedan jag var liten har jag älskat böcker. En stor anledning var nog att jag varje jul och födelsedag sedan ett års ålder fick en ny bok i present. Detta var en tradition som aldrig bröts. Vi läste och diskuterade sedan över en varm kopp te till sent inpå natten. Fantasi var för mina föräldrar aldrig ett skällsord utan en värld, lika verklig som den vi ser genom fönstret när vi vaknar. Jag trevade mig sakta igenom verk av Tolkien, Stephen King, Gaiman och de formade min värld. Fick mig att drömma om något mer än det jag upplevde i min vardag.
När jag hade tråkigt skapade jag historier där jag spelade huvudrollen. Ibland en hjälte som styrde sin färd genom otaliga faror. Inspirerad av saker omkring mig byggde jag därigenom en spindelväv av litturgiska äventyr och jag fann trygghet.

Böcker är något fantastiskt. Det får människor att drömma sig bort, skapa sina egna historier utifrån den person de är. Historien i en roman ger dig grunplåten men det är du som sedan skapar detaljerna, miljön och ger fantasin ett konkret ansikte.

Idag lyssnar jag på Paolo Coelho och ännu en gång förvandlas jag till den drömmande pojke jag en gång var.

Söndag

Jag blickar ut över ett regntungt oslo. Människor kämpar i blåsten under paraplyer och kryssar mellan vattenpölar. En melankolisk stämning har sänkt sig från gårdagens löfte om vår och sol.
Ångorna från kaffe slår mot mitt ansikte. Denna kopp av stillhet och eftertanke är den oas där jag finner insikt.

Vädret påverkar mig, min sinnestämning. Jag vill resa bort någonstans och starta på nytt. Utplåna det förgångna. Eller är det egentligen en dröm om att utplåna minnen? Skulle jag i så fall utplåna den jag är?

Fast sedan minns jag att söndagar alltid är melankoliska, en dag för djupa tankar att komma och sedan vandra vidare. Så har det varit så länge jag kan minnas. Livet blir seriösare på denna veckans sista dag.
Jag beställer mer kaffe och tänker att seriöst tänkande kräver nybryggt koffein.

Passion

"Vad är din passion i livet?" frågade jag. Hon var söt, halvberusad och full av liv. I en bar full av människor möttes våra blickar och hon log.
"Jag älskar musik. I mitt jobb som musiklärare så känns det så häftigt att få vara med och forma individers kärlek till något som jag tycker så mycket om. Ibland brukar jag tänka att jag är med och skapar morgondagens rockstjärnor."
Hennes ögon lyste upp och för ett ögonblick stod tiden stilla.
"Du är sexig. Jag älskar människor som brinner för något som du gör för musik."
Hon skrattade och rörde lätt vid min arm. En inbjudan om äventyr och barnslig glädje.

Bloggeliblogg

Fick en kommentar idag om att jag skriver för odetaljerat i min blogg. Detta stämmer bra då det är något som jag är ganska noga med att göra. Jag lever ett spännande liv och skulle antagligen kunna fylla min blogg med allehanda galna historier som jag upplever men detta är något som aldrig kommer att ske. När man bloggar eller använder funktioner som facebook blir gränsen mellan privatliv och allmän vetskap tunnare och tunnare. Jag har alltid varit ambivalent till detta. På samma gång som jag inte har några problem att dela min vardag med människor omkring mig så vill jag på samma gång ha en viss kontroll över vilka och vad som förmedlas. Detta upphör om jag bloggar rakt av kring mitt liv. Sedan är det egentligen bara intressant att läsa bloggar i form av dagböcker om man känner den personen till en viss grad. Att läsa vad de åt till frukost, hur de åkte buss till jobbet osv är ganska ointressant om det inte finns en djupare mening bakom eller någon slags röd tråd.
Vad är den röda tråden i din blogg kanske någon undrar.
Ja, det kan man ju onekligen fundera över. Som vissa kanske har förstått så är jag ganska intresserad av psykologi, filosofi och att spekulera kring saker här i livet. Min blogg fyller en funktion av att vara ett bollplank för mina tankar. Om sen någon tycker att det är intressant och värt att läsa så tackar jag för intresset.

Mål

För att undvika förvirring ska jag undvika att benämna dagarna i mitt 31 dagars experiment med nummer. Detta då jag ibland skriver inlägg dagen innan och ibland dagen efter.

Ialla fall så har dagen handlat om målformulering. Detta är fascinerande nog en sak som få gör i sina liv. Den kanske största anledningen till att du inte lyckas med något beror antgligen på att du har för dåligt formulerade eller helt saknar mål. För många handlar livet om att leva det så som det utformas för dig istället för att testa och utforma det så som du vill. Genom att sätta sig och skriva ner vad det egentligen är man vill få ut av olika saker så är jag övertygad om att chanserna att man verkligen lyckas med det ökar väldigt.

Så svårt

Egentligen är vi människor fascinerande varelser. Fast vi har kommit så långt i vår utveckling så är vi på många sätt kvar på grottstadiet. En sån enkel sak som att kommunicera med varandra är för många ett långt mer komplicerat kapitel än abstrakt matematik.

Varför ha vi så svårt att säga till andra personer vad vi känner?

I min värld förtjänar alla individer att mötas med respekt, medkänsla, empati och rak, ärlig kommunikation. Ingen relation vare sig det är vänskap eller kärlek är garanterat att hålla under lång tid. Det enda som vi kan göra är att ge den det värde den förtjänar genom att investera i den. För mig innebär att investera i en relation att båda parter kommunicerar med varandra öppna och rakt. Detta är något som jag tycker att man förtjänar som människa.

Det märkliga är att vi kan ha sex med en person men inte prata med den samma. Många skulle kunna sägas vara rädda för sin partner. Jag vet själv. En gång var jag i den sitsen.

Idag strävar jag hela tiden efter att investera i mina relationer. Vare sig det är en barndomskamrat eller någon jag just träffat. Möter jag den personen med empati, förståelse och öppen kommunikation så ökar jag förhoppningsvis chanserna att den gör detsamma med mig.

Lång

För att kort summera dagen så har jag jobbat 17 timmar, varit vaken 21, diskuterat otrohet, sex och pinsamma tjejer, ätit äklig mat samt pratat i telefon.

Och om någon undrar så har jag monterat garderoben...

Moby sets the tone

Extreme ways are back again
Extreme places I didn't know
I broke everything new again
Everything that I'd owned
I threw it out the windows, came along
Extreme ways I know, will part
The colors of my sea
It's a perfect color me

Extreme ways that help me
They help me out late at night
Extreme places I had gone
But never seen any light
Dirty basements, dirty noise
Dirty places coming through
Extreme worlds alone
Did you ever like it then?

I would stand in line for this
There's always room in life for this

Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Like it always does, always does

Extreme sounds have told me
They held me down every night
I didn't have much to say
I didn't give up the light
I closed my eyes and closed myself
And closed my world and never opened
Up to anything
That could get me at all

I had to close down everything
I had to close down my mind
Too many things could cut me
Too much can make me blind
I've seen so much in so many places
So many heartaches, so many faces
So many dirty things
You couldn't even believe

I would stand in line for this
It's always good in life for this

Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, oh baby
Then it fell apart, it fell apart
Oh baby, (oh baby), Oh baby (oh baby)
Then it fell apart, (fell apart) it fell apart (fell apart)
Oh baby, (oh baby,) oh baby, (oh baby)
Then it fell apart, (fell apart), it fell apart, (fell apart)
Oh baby, (oh baby), Oh baby (oh baby)
Like it always does, (always does), always does (always does)

Dag 1

För att skapa och genomföra en förändring behöver du ta små steg, regelbundet. Det är detta som är det svåra. Ofta är det lättare att ta de stora besluten då de inte kommer särskilt ofta. Vad som ofta sker i våra liv är att vi slutar att pusha oss själva i vardagen. Om du satsar på att utveckla dig inom ett område och gör det var dag så räcker det med en förbättring på en procent dagligen för att inom kort få en gigantisk förändring.

Idag handlar det om att ta ett litet steg. Ta tag i och göra en handling. Målet är att göra något som jag medvetet har skjutit upp men som jag vet att jag borde göra.
Det är ingen stor sak utan handlar om en garderob som jag ska montera. Kommer kanske att ta en timmes arbete.

Det allt handlar om är att göra det.