Asken

En gång för länge sedan köpte jag en ask i trä. Den var av det finaste jade och snidade mönster täckte dess yta. Mannen som sålde den till mig var från ett främmande land och log när köpet var klart. "Vårda den väl", var hans enda ord. Jag såg honom aldrig mer.

Asken var lätt, som bomull. Jag bar den alltid med mig men öppnade den aldrig. Det kändes tryckt, osårbart. Dess yta fick mig att känna förundran över livet.

En dag träffade jag en flicka. Hon var vacker som en saga. Vi dansade i gryningen och jag förtrollades av hennes väsen. Hon frågade mig om asken. Vad som fanns innuti. Jag svarade men öppnade den inte. Genom natten insög jag hennes doft och sov djupt mellan lakan av lycka.
Livet var härligt och dagarna gick. Min kärlek den växte och flickan frågade mig om asken. En kväll när skuggorna var djupa öppnade jag den. Med darrande fingrar lyfte jag på locket.

En dag träffade min flicka en annan. Min kärlek försvann, bortvittrad. Tårarna smakade salt.
Jag har stängt asken. En dag kanske jag öppnar den igen, om någon frågar eller min kärlek är stark.