Ibland känner jag mig ensam. Mitt i en storstad omgiven av människor bleknar de bland skuggorna som finns omkring mig. Jag tyngs av mitt förflutna, det pressar ner på mina axlar. Får mig ibland att krokna och vackla innan jag rätar upp mig och fortsätter. Den går inte att förklara, ensamheten som griper i min själ. Som ett gift par som en dag upptäcker att de inte längre har något att prata om. De finner fler och fler aktiviteter att göra. Fler och fler vänner att umgås med så att de ska slippa den tystnad som uppstår när de är tillsammans. Som en pensionär, ensam i sitt hem framför tv:n. Stirrandes på ett foto av en svunnen tid då människor fanns i hennes liv. Alla bär vi på samma ensamhet men ändå skiljer den. Den tar sig olika uttryck och vi hanterar den bäst vi kan.
Kanske finns de med mig, vakar över de steg jag tar. Eller kanske de väntar på mig när jag närmar mig slutet på min vandring. Det enda jag vet och kan göra är att försöka finna min väg genom livet. Jag kan älska och ge det bästa av mig själv. Jag kan se på min tillvaro som den bästa som jag kan ha. Jag kan inse att allt som händer ger mig lärdommar och får mig att växa som människa.
Men det är lätt att känna sig ensam ibland även om solen skiner och livet väntar.
1 kommentar:
Ensamhet kan vara av olika slag och olika orsaker. Man kan söka den man kan tvingas på den och man kan se den fast andra inte ser den. Vad är ensamhet egentligen? Är den ett aktivt val? Ett försvar? Ett gissel? Det beror på hur man kan hantera den. Så länge den ger med sig så tror jag att den är en del av oss alla men om den tar överhandren kan den vara farlig. Vi älskar dig och finns för dig när och om du vill.it
Skicka en kommentar