Vem är du?

Vem är jag egentligen? Detta är antagligen en av de frågor som människor genom alla tider har ställt sig själva. En av filosofins grundstenar för diskussioner kring identitet och jag.

Frågan dök upp i mitt inre idag då jag samtalade med en bekant. Samtalet handlade om hur hon saknade sin före detta kille. Varje dag kände hon smärtan som påminde henne om saknaden. Jag vet hur det känns. Jag har själv varit där och smärtan är verklig. Livet är på många sätt tufft och skoningslöst.

Varför frågan om vem jag är upp är för att det är en fråga jag brukar ställa mig själv när jag befinner mig i situationer där jag såras eller på andra sätt upplever starka känslor. Vi har väldigt lätt att lägga över vår identitet i yttre faktorer. Om vi är i ett förhållande blir man sin partner och försvinner denne så har helt plötsligt ens värld upphört att existera. Många ser sig själva som saker de har. Men som Tyler Durden säger i Fight Club så är vi inte våra kök. Vi är inte våra kläder. Vi är inte våra jobb. Den person du är finns djupt inom dig och den är bara din och ingen annans. Detta är din identitet och inte de nya jeansen som du nyss köpt. Strävar man efter att skapa sig ett jag utifrån yttre attribut kommer man aldrig att bli lycklig, det är min fasta uppfattning.

Detta innebär nu inte att man inte ska låta yttre saker påverka en. En kärleksfull kyss från partnern som sänder rysningar av behag längs kroppen ska man definitivt ta tillvara på men se inte din indentitet som beroende av detta. Vill du hitta ditt unika jag så se inått. Då kommer du att upptäcka något magiskt som för alltid kommer att finnas där oavsett vad som händer i ditt liv.