Jag sitter på en flygplats. Någonstans mellan städer, liv och upplevelser. Jag har en känsla av att betrakta tillvaron från sittplats. En besökare i ett ingemansland befolkat av tax freevaror, servicemindade kvinnor och människor på väg mellan platser.
En kvinna sitter bredvid mig. Hon är söt, livet pulserar genom henne. Jag pratar med henne och hon skiner upp. Vi diskuterar resor, upplevelser. Pirret du känner i magen när du anländer till ett nytt ställe. Jag säger att egentligen är livet en ända lång resa med ett bestämt mål. Det enda som skiljer mellan oss är vilka stopp vi gör längs vägen. Hon säger att det är en bra jämförelse. Ofta glömmer vi nog bort att kolla ut genom fönstret på den kupé som vi kallar tillvaro. Allt susar förbi och blir efter ett tag en grå massa som vi slutar lägga märke till. När vi sedan plötsligt når vårt mål, vilket oundvikligen sker blir vi överaskade och ångrar att vi inte ägnade mer tid åt själva resan.
Jag har slutat bli arg när jag blir försenad, säger hon. Om flyget inte kommer exakt när det ska ser jag det som ett tillfälle att stanna upp och njuta av den stund jag har just då. Den kommer ju aldrig tillbaka och jag kommer aldrig att uppleva saker på det sättet igen. Jag säger att om alla tänkte som henne skulle antagligen de flesta vara lyckliga och mindre stressade. Dessutom skulle fler givande samtal som detta startas.
Hon vinkar farväl och jag betraktar massan av människor som passerar förbi mig. Hur många av dessa stannar regelbundet upp och betraktar de under som finns utanför vårt kupé fönster? Hur många av dessa ser enbart sitt slutmål framför sig?
Jag beställer in en kaffé och inser att min tillvaro är magisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar