En solig dag

Molnen ligger packade över ett Oslo som långsamt vaknar efter en helg fylld med sol, bad och värme. Vi styrde vår färd mot skärgården och ett liv fritt från bekymmer. Fokuserat på maximal solbränna och kall öl i kylväska. Det är dagar som dessa man längtar effer och drömmer om under vintern. När kalla vindar drar mellan husen eller man helt enkelt har tråkigt. Barn leker på stranden. Feta och bleka män i för små badshorts promenerar längs vägen och grillarna står på rad. Vattnet är salt och botten gyttjig. Färjorna levererar last efter last av soltörstande människor beväpnade med solstolar och handdukar.

Detta är en dag som aldrig tar slut.

Dagen D

Dagen närmar sig. Dagen då jag blir visare, äldre, klokare, får ångest och förhoppningsvis fint väder. Det känns märkligt. Min födelsedag var mycket en dag som mina föräldrar firade. Själv har jag aldrig firat den i någon större utsträckning. Det känns främmande att jag ska fira att jag överlevt ännu ett år på denna jord eller det kanske är en bedift värd att skålas för när jag tänker efter.
Oftast såg mitt födelsedagsfirande ut på ungefär samma sätt varje år. Jag åkte till mina föräldrars hus i Värmland. Det bjöds på hemgjord tårta som min min mamma skapat med lika delar kärlek och jordgubbar. Presenter var inte viktigt men dök alltid upp fast jag bestämt sagt ifrån att jag inte ville ha något. Bordet dukades i trädgården och kaffet doftade ljuvligt. Min pappa höll något improviserat tal om hur åren går och vi lär oss av livet eller var det tvärtom? Sen brukade han bli sentimental och komma in på hur det var när jag var liten. Min mamma sträcker på sig och bestämt hävdar att hon fortfarande är längst i familjen.

Nu är mina föräldrar borta. De har fortsatt sin resa till en plats jag någon gång kommer att besöka men förhoppningsvis inte ännu på ett tag. Jag hoppas och tror att de är lyckliga även om de inte längre kan fira min födelsedag eller kanske de gör det, vem vet?
Vad jag ska göra på dagen d återstår att se. Kanske kollar jag på tv eller solar om vädret är fint. Från att ha varit en speciell dag har den nu förvandlats till en av många.
Fast trots allt hoppas jag att det ialla fall inte regnar då.

Give me that music, baby!

Någon frågade mig varför jag kallar mig dancing theo. Jag svarade att jag dansar genom livet. Det är min filosofi, det är mitt sätt. Rytmen finns där och den fortplantar sig genom min kropp. Den har ett eget liv och jag känner det. Mina ben och armar vill röra sig. Beskriva det budskap som de känner av. När jag låter mig uppslukas av livets musik finns det inga problem, inga hinder bara flöde.

Så upp med volymen och kör...

Älska, älska inte

Det är inte lätt med kärlek. Även om tusentals och åter tusentals människor har beskrivit den, berättat om den, analyserat den så är den fortfarande lika magisk, lika förtrollande och lika oförutsägbar. Den är olika för alla. Vissa upplever kärlek vid första ögonkastet. Andra får vara med om en långsam resa där känslorna växer dag för dag. Ibland upplever du olycklig kärlek och önskar att detta med känslor och annat bara ville försvinna.

Så ibland tar kärleken slut. Det som från början skulle vara för evigt fick helt plöstligt ett bäst före datum. Känslan av lycka ersätts med en känsla av sorg, besvikelse och tappad självtilit. Du tänker att detta med kärlek inte är för dig. Alla andra har det bra och är lyckliga varför kan inte jag få vara det? Du hör klyschor som att tiden läker alla sår och det är bättre att ha älskat och förlorat än inte älskat alls.

Vill du ha ett svar? Vill du ha en lösning? Tyvärr finns det ingen. Kärleken följer inga regler. Den dansar i natten och följer sin egen väg. Det enda vi kan göra är att låta oss svepas med på vinst och förlust. För till slut förtjänar vi alla att vara lyckliga och att älska och bli älskade.

Vem är du?

Vem är jag egentligen? Detta är antagligen en av de frågor som människor genom alla tider har ställt sig själva. En av filosofins grundstenar för diskussioner kring identitet och jag.

Frågan dök upp i mitt inre idag då jag samtalade med en bekant. Samtalet handlade om hur hon saknade sin före detta kille. Varje dag kände hon smärtan som påminde henne om saknaden. Jag vet hur det känns. Jag har själv varit där och smärtan är verklig. Livet är på många sätt tufft och skoningslöst.

Varför frågan om vem jag är upp är för att det är en fråga jag brukar ställa mig själv när jag befinner mig i situationer där jag såras eller på andra sätt upplever starka känslor. Vi har väldigt lätt att lägga över vår identitet i yttre faktorer. Om vi är i ett förhållande blir man sin partner och försvinner denne så har helt plötsligt ens värld upphört att existera. Många ser sig själva som saker de har. Men som Tyler Durden säger i Fight Club så är vi inte våra kök. Vi är inte våra kläder. Vi är inte våra jobb. Den person du är finns djupt inom dig och den är bara din och ingen annans. Detta är din identitet och inte de nya jeansen som du nyss köpt. Strävar man efter att skapa sig ett jag utifrån yttre attribut kommer man aldrig att bli lycklig, det är min fasta uppfattning.

Detta innebär nu inte att man inte ska låta yttre saker påverka en. En kärleksfull kyss från partnern som sänder rysningar av behag längs kroppen ska man definitivt ta tillvara på men se inte din indentitet som beroende av detta. Vill du hitta ditt unika jag så se inått. Då kommer du att upptäcka något magiskt som för alltid kommer att finnas där oavsett vad som händer i ditt liv.

Söndag

Ännu en söndag går mot sitt slut och mörkret sänker sitt ansikte över Oslo. Mellan vajande flaggor och urdruckna flaskor födds drömmar om framtida äventyr. Jag går längs en gata med hus som ur en saga. Mina drömmar nedpackade i en svart axelväska, noggrant arkiverade mellan ark vita som snö. Målet med färden har bleknat bland graffiti och vintagebutiker. Vi är många på den här färden, tänker jag. Vissa stannar och vissa försvinner på en buss i fjärran. Det enda som finns kvar är telefonnummer som jag aldrig kommer lära mig.

Jag funderar över min tillvaro. Saker jag vill förändra eller behålla. I en lägenhet någonstans finns mitt liv, i en tillfällig form, redo att packas upp. Mina tankar går vidare mot ett hus beläget mellan lummiga träd. Bland hus som tyst drömmar om år som gått och en tid som aldrig kommer åter. Mitt liv finns där också, uppsorterat i högar. Bland känslor, minnen och magi väntar de på mig.

Åter

Solen lyser in genom mitt fönster och väcker mig till ett vårvarmt Oslo. Vinden fläktar mitt ansikte och doften av kaffé får min livsgnista att tändas. Jag betraktar staden genom ett grönskande lövverk. Hundar, pingispelande ungdomar och flickor i korta kjolar. Livet känns på så många sätt enklare när solen skiner och skratt hörs mellan husen.

Den senaste tiden har varit en bergodalbana av känslor, minnen och upplevelser. Jag har rest genom en tid som var och vänt tillbaka till nuet. Det har varit slitsamt och tärt på mitt sinne men långsamt hittar jag en väg att vandra.